tisdag 18 november 2014

Jag vill fly.

Just nu vill jag fly från livet, men vart fan ska jag fly?
Flyr in i rökdimman på natten när jag inte kan sova.

Jag har ont. Ont i kroppen. Ont i själen.


Jag vill se ljuset i tunneln, men ser det inte. Inte just nu iallafall...


Men jag håller mig flytande, konstgjord andning..men jag vet inte hur. Jag vet bara att.



Jag ljuger för mig själv och jag ljuger för andra om hur jag mår, det är kanske därför jag håller mig flytande. Och för att jag måste! Fast just nu, just nu är det tungt...fast du inte ser det, är det tungt. 

Hur är det att inte ha ont? Jag vet inte, det är sex år sedan jag visste. Då visste jag inte hur det var att leva med smärtor i alla olika skepnader. Och denna förfärliga trötthet...eller vakenhet...lika tärande vilket som. Och alla andra symtom som min ständige följeslagare har med sig, orkar inte dra dem alla..

Jag visste redan innan hur det var att ha själsligt ont, jag har varit nere i det djupaste och svartaste hålet och vänt. Många gånger. Till slut gjorde jag ett aktivt val, jag valde LIVET och jag väljer fortfarande livet. Varje dag. 


För livet finns där och jag utnyttjar de bra dagarna till att leva det till fullo, då kan jag älska igen. Livet alltså. Mina nära och kära älskar jag alltid, för att just de är de.

Jag längtar till våren och värmen, shit det ÄR långt dit alltså...det är ju inte ens vinter än. Nåja, den som väntar på något gott...


Stillheten är viktig för mig, jag behöver den för att läka. Mitt sällskap i stillheten är alla sköna guidade meditationer som finns på youtube, det eller havsbrus. En lisa för själen.

Runt omkring mig har jag vänner som inte har det så bra just nu, de kämpar mot cancer och andra livsomställande händelser. Jag tänker på dem varje dag, det är av medmänsklighet och omtanke. En av mina bästa medfödda egenskaper om jag får säga det själv. Jag tror att det är därför jag valde mitt yrke, det som jag gick till med stolthet och glädje varje natt. 


Den här bilden symboliserar fightern i mig, jag ger aldrig upp!


Vid penna och kamera: Carina 

18 kommentarer:

  1. Kära kära du! Jag blir ledsen när jag läser.....jag blir ledsen för att du har så ont. Men jag blir så glad för att du kämpar och att fightern kommer fram. Vi tycker så mycket om dig och vi behöver dig så mycket! Kram på dig!

    SvaraRadera
  2. Goa fina älskade Carina! Du vet väl om att du är värdefull för så många i din närhet ? Du, som många andra, finns dagligen i våra tankar o vi önskar så att det fanns något vi kunde göra för att avlasta dig en smula.

    SvaraRadera
  3. Tänk om varje vän kunde ta en del av din smärta? Så att du kunde få va bara Carina för ett tag, så lite det hade gjort oss och så mycket det hade gjort för dig min älskade vän. Du är en riktig kämpe och vi vill dig så väl, varenda en av oss! ❤️❤️❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh älskade Sussi <3 <3 tårarna rinner....<3

      Radera
  4. Det vänder om en månad redan och blir ljusare! Då blir det lättare att uthärda! Kram!

    SvaraRadera
  5. Dina ord skulle lika gärna kunna komma från mig...
    Men vi kämpar på, skulle aldrig få för oss att ge upp?

    Stor kram med mycket värme!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej vi ger ALDRIG upp, aldrig!! tack för värmekramen <3
      Kram tillbaks/carina

      Radera
  6. Underbart Carina, att du aldrig ger upp.

    Karin Boye skrev: ...slås till jorden och resa mig upp igen
    med alla nerver bräckta....

    Ord som jag tror du också upplever att de beskriver livet med smärta.

    Kramar om dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Kaela <3 Ja det var sanna ord...beskriver smärta bra...
      Kram/carina

      Radera
  7. Känner igen mig i din smärta o hur man kämpar för att inte visa för mycket utåt.. Nåde för sin egen skull o för andras..,

    Hoppas det vänder snart för dig så att du får ngr välmående dagar igen ;-)

    Empati och omtanke 2 mycket viktiga egenskaper de ska du vara stolt över :-)
    Ha en bra dag!
    Kram ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mickis, ett evigt kämpande...skitkroppar har vi <3
      Kram/carina

      Radera
  8. Sv: Tack för din långa och härliga kommentar Carina, det värmer!

    Japp, jag har fibro som jag kallar "Ernst-Hugo 90+" som följeslagare och han är stundtals förjävlig.
    Men som du skriver det behövs båda delarna för att ha ett liv och jag har äntligen börja lära mig hantera värken , känna signaler och förstå att jag verkligen måste lyssna bättre på min kropp.

    Välkommen hit och kul att du även har samma intresse som mig som fotografering, det är verkligen terapi.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha det var ett bra namn för mr. fibro ;-)
      På återseende!
      Kram/carina

      Radera
  9. Fina rara du jag känner verkligen med dig för jag känner ungefär som du just nu,hoppas varje morgon att det ska ha vänt över natten....Men icke det skiter sig varje dag....Jag har ju haft mitt i 14 år å har bara blivit sämre,inte en värkfri dag på dessa år....Å tröttheten ska vi inte snacka om.....Mina sötaste barnbarn är som lyckopiller för mig även om jag inte orkar så länge...
    Ångesten är min ständiga följeslagare å försöker springa ifrån den ibland men den jäveln kommer alltid ikapp å dunkar mig i ryggen.....;)))
    Nu ber jag både för dig å mig att vi ska få må bättre snart å få njuta av det som ska komma....
    Massor med kärlek till dig å pöööössss på pannan
    Din bloggvän
    Annelie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja kära du vilka skitkroppar vi har, det för med sig mer än nödvändigt och inte har vi bett om det heller. BLÄ!!
      Önskar att du får en skön helg trots allt <3
      pöss tebax/carina

      Radera