Sjukstuga, galenskap och kärlek.

Foto: Carina Jacobsson

Idag går livet på halvfart här hemma, maken och sonen ligger med feberfrossa och mår sunkigt. Jag är som vanligt stel och öm i kroppen men får titta till mina sjuklingar och se till att de har det bra...så bra de kan med pågående influensa i deras kroppar. Det gör jag gärna för "männen" i mitt liv, de som får stå ut med att ha en fru och en mamma som inte längre är som förr men ändå älskar villkorslöst. Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på vår kärlek till varandra. Den är stor.

Den engelske psykologen Frank Tallis har sagt så här: "förälskelse är ett tillstånd av mentalt galenskap" där kan jag bara hålla med ;-) efter 18 år tillsammans måste jag bara säga att jag är fortfarande galet förälskad i min man. Nu vet jag ju inte om det var just så han menade men min tolkning är mycket behaglig, eller hur.

Nu menar jag inte att jag/vi går på rosa moln varenda dag efter 18 år men jag måste nog säga att känslan av just förälskelse infinner sig ganska ofta, det pirrar liksom till i magen av en blick...en doft eller en ljudförnimmelse. Det är härligt. Vi älskar varandra varje dag och kärleken är stark, så stark att den har tillåtit oss att gå igenom många sorger utan att falla.

Jag har vacklat många gånger, inte av ickekärlek till min man utan av medkänsla. Ni vet när man inte känner igen sig själv och inte är samma kvinna som den dagen för 18 år sedan. Det är ju självkänslan som pratar när jag säger: jag förstår om du lämnar mig...

Varje gång får jag till svar, älskade...jag gifte mig med dig och vill leva med DIG. Den du var OCH den du ÄR! Jag litar på hans ord och förbannar mig själv med att såra honom med mina, jag vill ju inget annat än att leva mitt liv med honom. Både då och NU. Så vi gör det. Det ÄR kärlek, en härlig känsla. Galenskap?!

Vid pennan: Carina